Tiina Pystynen (f. Heikkilä) är född i Lahtis 1955.

Hon är författare, grafiker och  serietecknare. Tiina Pystynen debuterade som författare 1987 och har skrivit en roman, sakprosaböcker, illustrerade dikter och bilderböcker för vuxna. Bland annat har hon gett ut en självbiografisk bilderbok för vuxna om livet av en familj efter faderns självmord: »En änkedrottnings memoarer» och »Ensamhet som bästis». »Älskogens danser» är enligt kritiker Pia Ingström »en fulvacker meditation över sexualitetens lyckliga, hemska, löjliga och sorgliga sidor». Senaste boken, tecknade kåserier, heter »Om fågeln inte sjunger för dig, sjung du för fågeln.» Boken är ett rörande och skrattretande verk om gammalt parhållande och om att åldras.

 

Tiina Pystynen Om fågeln inte sjunger för dig, sjung du för fågeln. Tecknade kåserier. WSOY 2013

Enter your text here

Tiina Pystynen Älskogens danser. Bilderbok för vuxna. WSOY  2009

Enter your text here

Tiina Pystynen. Skamburen. En roman. WSOY 2000

Enter your text here

Enter yo

Tiina Pystynen:

Terapitimmen

Ur romanen Skamburen

Översättning av Ann-Christine Relander

 

För att stjälä tid av Valdemar Toivonen ringer jag på dörrklockan fem minuter innan det är dags för min terapitimme. Ut rusar en vacker mörkhårig sötnos, en liten kvinna med kappan på armen. När jag har kört ut sötnosen slår jag mig ner i stolen. Jag befaller min fars skor att hata Valdemar Toivonen. Skenet från en blinkande  snöplog återkastas på vägen.

– Om jag var epileptiker skulle jag få ett epileptisk anfall av blinkljuset.

– Då skulle jag tvingas placera en träbit inmellan dina tänder.

– Ingenting omänskligt är fremmande för Valdemar Toivonen och hans hustru Helena. Men vareje gång Valdemar Toivonen vill älska med sin hustru säger den hycklerskan att hon redan fått orgasm. Genom att fantisera! ... Mina skor grimaserar mot dig.

– Du kan ju blanka skorna.

– Skulle jag putsa min fars skor! Jag tänker elda upp dem i sommar. Jag skall personligen kremera min far, men först skall jag slita ut hans skor. Jag tänker bränna upp min döde far egenhändigt. Med skor och allt. Jag kommer att förrätta begravningen på egenhand. Eftersom en dotter står sin far närmare än hans hustru.

En kulen höst dag skramlar min far och jag i väg till hans begravning i en blå Ford Transit. Jag har letat fram min gamla svarta sammetskjol trots att jag hade velat bevista min fars begravning som mig själv – klädd  i mina egna paltor. Min mor befallde mig att  ha sorgkläder. Kjolfållen hängde  emellertid. Mormor rasade: »I trasiga kläder», fräste hon. Mor ryckte till sig kjolfållen och började sy surmulet.  Min far hade dött och dessa kvinnor krävde  att jag gjorde mig till!  Jag hade velat tillbringa de sistä ögönblicken med min far som den dotter jag är!

Far hade stängts in i en vit kista . Den stod övergiven på katafalken i kapellet. Jag gick framför för att hälsa på far. Begravningsbyråns namn stod faktiskt skrivet med större bokstäver än fars namn. Men när prästen inledde sitt griftetal  var jag nära att  brista ut i skratt! Vilka lögner!  Han beskrev en  framgångsrik, upptagen affärsman! Jag fick koncentrera  mig på det blossande vildvinet och ljudet från en gräsklippare ute på gården  för att inte få ett skrattanfall. – En framgångsrik affärsman! – Jag fäste blicken på de klängande rankorna och den gröna gräsmattan.  Far skulle aldrig mer gå med gräsklipparen över klövermattan. Prästens tal var ett falsarium. Egentligen behövde jag inte lyssna på sånt strunt. Jag kunde ha avbrutit honom och hållit ett eget tal. Jag kunde ha berättat om en ynklig, berusad far som jag hade älskat under många år. Ljudet från gräsklipparen ute på kyrkogården var ett passande minnestal.

– Förhoppningsvis sörjer far inte över att jag har tagit mig en ny far. Far får inte vara ledsen  trots att Far Toivonen är ofelbar. Far Toivonen har studerat och därigenom blivit fullkomlig. Min döde far blev däremot far mot bättre vetande.

– Outtalade tankar kan inte såra någon, sade Valdemar Toivonen. För resten är din far död.

– Men jag uttalar ju mina tankar! Far kan höra dem och bli sorgsen.

– Din far är död. Du oroar dig för att du skall såra din far fast han har sårat dig.

– Men far varken förstod eller visste hur han skulle behandla mig som far. Hank an höra mig.

– Din far är död.

– Javisst: jag kan inte länge såra far. Jag sårade och älskade honom så mycket jag kunde. Nu är det inte längre möjligt.

Far låg på sjukhuset. Vi sade till varandra att nu dör han nog och vi trodde att han skulle dö men inte förstod vi att han skulle dö på riktigt och aldrig återvända. Vi tänkte inte så, att han skulle dö.  Men far dog. Klockan tio på morgonen levde han fortfarande och när sköterskan nästa gång gick in i rummet så var han redan död. Kanske var jag den där sköterskan? Jag rusade in i rummet. Det var jag. Om jag hade förstått att far var död så hade det varit jag. Jag skulle ha kastat mig över  far för att väcka hans hjärta, återuppliva det. Fars hjärta vaknade inte. Far smet ifån mig eftersom jag inte kunde banka på dödens port. Jag begrep inte att insistera på att få far tillbaka. Jag visste ju inte att den dörren adrig, aldrig mer skulle öpnas. Far kommer aldrig mer att öpna dörren och hälsa mig välkommen och glädjas åt återseendet.

Min plats var på soffan bakom fars rygg. Där kurade jag ihop mig under många år och älskade honom. Nu är han förtvivlad när han ser att hans dotter älskar en ny far, den ende rätte. Far hatar bittert Valdemar Toivonen som har berövat honom hans dotters kärlek. Far är rasande. Han spanar mordlystet ut genom de gapande skorna som jag tänker gå sönder och samman under vintern. (Jag tänker döda fars skor och slänga dem på ett bål i sommar.)

– Somliga biter sig kvar i hemmet för att bli förstådda, i stället för att ty sig till människor som kan förstå dem.

– Men jag kunde ju inte söka mig till någon annan, då skulle jag ju ha svikit de mina. Jag måste lyda dem. Jag måste tänka som de, ljuga och vara till lags. Jag måste vara tacksam och de visste alltid bättre än jag.

–Du är rädd för dem.

– De accepterade inte att man satte sig på tvären och om de hatade så var det ett bittert hat som man inte kunde riskera att utsättas för. De accepterade bara sina egna tankar. Men varför skulle jag vara rädd för dem?

– För att du fortfarande är så liten.

– De tog hand om mig. De älskade mig. De beskyddade mig men i gengäld bemäktigade de sig mig, krävde absolut lojalitet.

Man har gjord mig illa, sårat och kränkt mig oskyldigt tanklöst, inte alls illvilligt utan av okunskap oskicklighet oförstånd.Nu hatar jag på allvar, i kraft av all min smärta och bitterhet. Det är skrämmande.

– Du är aggressionshämmad.

– Jag avskyr fullkomliga människor! Dessutom var min far en mycket bättre far än du! Du ger mig ingenting, bara sitter och dricker vatten, din suput. Dricker vatten för att inte torka ut, äckliga gamla gubbe. Jag tänker vrida nacken av dig!

– Du gör inte din far bedrövad genom att välja mig. Din far vet att kärleken som du känner för mig är faderskärlek.

Far. Far. Far. Det är min far som jag älskar. Som jag älskade många år.

Min far leder mig till Valdemar Toivonens sida, framför prästen. Min far fäller tårar när han överlämnar mig till en helt främmande man. »Min dotter. Mitt allt», gråter min far. Utåt förblir han lugn och värdig fast han ger sin dotter till en främmande man och en dyster svart präst sammanviger och förenar hans allt med denne främling. »Min dotter, min älskling», gråter min far tyst: »Jag säger aldrig att jag älskar dig, men i mitt hjärta gråter jag hemligtårar i hemlighet.» Men när jag föder en liten dotter så får min far älska sin dotterdotter ömt. Min ende far pussar henne på näsan och pussarna är kyssar även till mig. Till fars egen enda flicka.

 

Valdemar Toivonen är förkyld. Jag erbjuder mig att sköta om honom genom att binda honom vid sängen och droppa vatten i hans mun ur en flaska, men Valdemar Toivonen vill inte bli omskött. Han brukar tydligen gå ut iskogen eller jogga om han blir sjuk. Han blir inte liggande i sängen. Han redogör ingående för fasorna med att bli omskött. Han talar om tortyrvård, om en chokladbit som körs in i hans mun och sköterskan vet inte hur djupt den kan köras in utan att hamna i vrångstrupen.

– Du gör mig nästan övertygad om att det är inte nöje att vara oberoende! Jag ville inte heller bli matad men jag vill gärna att man klär på mig och allra helst vill jag bli avklädd. Du skulle kunna klä av mig och göra i ordning ett skumbad till mig. Till andra sötnosar kunde du säga: »Ett ögonblick» och gå och göra i ordning ett skumbad till mig när jag kommer till din tortyrterapi.

Vi bränner upp Anna Sofia Ruoho, den där gökungen som kastar ut de söta, lagom stora fågelungarna ur deras bon och gal: »Död åt alla!» Valdemar Toivonen, vi eldar upp kräket. Vi fyller badkaret med bensin och lägger i den satans gnällspiken, ger den ett riktigt elddop. Valdemar Toivonen, inte älskar du den där rysliga gökungen. Du hatar den kraxande kläppen, den där snorungen. Valdemar Toivonen, tag en kudde och kväv henne i natt i den mjuka kudden; säg till piplisan och parasiten att här får hon se på kärlek! Vi kan knäcka hennes armar och ben och hals och sägä att se där, nu passar du in i ett fågelbo. Vi slita vingarna av henne och låta henne sitta i boet livet ut, hon längtar ju så till det. Vi hänger henne i trädet. Må hon hänga där och ruttna och stinka så att man säkert märker att dottern, den hemska göken, är hemma.

Valdemar Toivonen slår armarna om mig och älskar mig. Far lade armarna om sig själv när han låg för döden, på sitt yttersta, och jag omfamnade honom. Jag lade armarna om min darrande, skakande far och han visste att jag älskade honom.

Jag vill ha min far tillbaka. Jag vill ha min far tillbaka fast jag trodde att jag gjort mig fri från honom. Nu gråter jag efter min far. Ida säger till Oskar: »Vi kan leka att morfar Tuomas lever och ger oss karameller.» Barnen gungar under äppelträdet i morfars trädgård och sjunger: »Vår morfar är en rolig en, död som en sten.»

 

När Valdemar Toivonen utredde mig fann han sadism och masochism och maktbegär, en självgod och ängslig stackare, en liten lipsill som fastnat i hemmet och ständigt ängslas för att såra andra med sin sexualitet, sina framgångar, sin integritet, sina egna ååsikter.

– Har du några ömma punkter? Frågar jag Valdemar Toivonen.

– Vad tror du?

– Självklart har du ömma punkter, men jag kan kyssa dem.

– Jag avslöjar dem inte.

– Varför?

– Det säger jag inte.

Må han behålla sina ömma punkter så slipper jag beskydda honom. Han beskyddar ju faktiskt mig! Jag är helt och hållet i Valdemar Toivonens beskydd samtidigt som han sliter och drar och bygger upp mig tillsammans med mig.

– Du får behålla din hustru! Hon känner till dina ömma punkter och kysser dem. Hon utnyttjar aldrig sin kunskap. Din hustru älskar dig. Du kan skatta dig lycklig. Hon stötar dig när jag omedvetet har sårat dig och du inte länge står ut med mig.

– Jag är starkare än du.

– Det kan man inte veta! Vi har ju inte ens brottats ännu. Hur kan jag vara säker på att du är starkare? Du är fyrtioett. Du har levt tio år längre än jag. Du är tio år klokare och äldre, men det betyder inte att du är starkare.

Vi kan ta ett napptag i ditt rum och om jag förlorar så vinner jag i alla fall eftersom du då är ovanpå mig! Medan vi brottas kan jag kyssa dig. Om jag på hedersord lovar att inte utnyttja situationen vill du då sätta på – nej, alltså vill du då brottas med mig så att vi får reda på vem som är starkast? Att inleda varje terapitimme med brottning kunde vara uppiggande och ge oss nya uppleverser av varandra och du skulle kunna upptäcka något fel eller någon perversion hos mig.

Om jag hade en kuk skulle jag beundra den och visa upp den för alla. Jag skulle älska den och smeka den. Jag skulle bada min egen varma kuk och hålla den i handen. Jag skulle inte uppfatta den som en fiende som Lauri gör. Om jag vore man skulle jag köpa kondomer och älska med Anna Sofia Ruoho fast hon inte har vare sig låppstift  eller högklackade skor. Jag är en kvinna som inte behöver något läppstift. Mina läppar glänser och lockar. Jag smörjer in läpparna halsen brösten armhålorna, smörjer in dem med något upphetsande från min fitta. Jag är hal och doftar ljuvlig söt saftig fitta. För dig svettas jag ut fittlukt och upphetsande utdunstningar. Jag är en hal och fuktig kvinna när du skakar hand med mig.

Valdemar Toivonen, du har en sagolik tur när du i mig får möta en Riktig Kvinna med fitta pattar glasögon allting. Du vill ha mig utan att du alls märker det, du kysser mig på min fittdoftande mun. Du tror att du brottas med mig  men din kuk som du beundrar och älskar och lyder, den kuken finner vägen till mig.  Jag blir en Kvinna, Anna Sofia Ruoho, som älskar sig själv ömt. Jag blir den bästa möjliga Anna Sofia Ruoho och min fitta är en fuktig fin fitta, till den är kuken välkommen in i min hala grotta, min röda håla, till mitt laxrosa kötts förlustelser.

Det är synd att du har en hustru som du älskar. Du måste avtala med din hustru om att du som avslutning på terapin får njuta frukterna av ditt arbete. När Anna Sofia Ruoho är färdig får Valdemar Toivonen skörda, njuta av fruktodlingen som han vårdat med sådan omsorg. Naturligtvis förtår Helena Toivonen detta. Hon förstår vad som är bra för Valdemar Toivonen: en pinfärsk saftig fruktsallad. Du kan inte ens föreställa dig vilken läcker fruktsallad som sitter i ditt rum. Tag den! Du får den!

Om jag trodde på Gud skulle jag förmodligen få bekräftelse genom Guds ord. Guds röst skulle ljuda bak Valdemar Toivonens gardiner: Tag och ät, Valdemar Toivonen, denna kropp är för er utgiven. Tag för er, herr Toivonen, och ät. Gör det till Anna Sofia Ruohos minne. Helena Toivonen gläder sig över denna kärleksmåltid. Den goda vackra Helena ler. Kärleksfullt räcker hon fram en kondom till Valdemar Toivonen så att han kan njuta sin måltid.

Visst är jag ju lite bitter på kuken som får mitt ljuvliga laxrosa kött. Visst förargar det mig att utan sura miner behöva öppna dörren och låta kuken komma på besök. Den satans kuken tränger sig in i min fitta, njuter och lever livet. Jag erbjuder min glädje och min skönhet men får själv ingenting! Vilken besvikelse. Jag får ingenting!

 

* * * * * *

 

Jag är Valdemar Toivonens lilla dotter och jag skvallrar för min far hur illa Lauri Ruoho behandlar mig.

– Lauri knullar med främmande kvinnor. Och vilka kvinnor! Vilken dålig smak! Vem som helst duger. När jag för ett år sen bestämde mig för att leva i celibat och sade till Lauri att hanfick vara otrogen trodde jag att han inte skulle lyckas fånga någon under sina eskapader. Varje gång hittade han i alla fall någon och alla dög, till och med en försupen gammal käring och främmande kvinnor på ölsjapp, till och med våra gemensamma bekanta. Och jag anade ingenting. Men sorgsen får jag vara fast det var jag som skickade ut honom i världen med mitt celibatpåfund.

Mina barn behövde tid och uppmärksamhet, min man ville ha min kropp och ville bli beundrad och arbetet tog på mina krafter. Det blev ingenting över till mig själv. Jag stod till allas förfogande. All glädje och lust försvann. Jag utplånades nästan helt och hållet. Till slut sade jag nej. Jag ville ha min kropp för mig själv. Jag sade till Lauri att jag inte längre ville knulla och gav honom min tillåtelse att söka sex på annat håll. Men visst kan jag ju vara sorgsen fast jag får skylla mig själv.

Lauri avlägger bekännelsel. Jag provocerar honom även om det gör ont. Jag är inte rädd längre. Jag blir inte längre förkrossad splittrad, det handlar om ödslighet, en bedrövlig tom ödslighet men den kan inte krossa mig för den är ju helt tom.

Men jag måste få skvallra för dig!

Jag började misstänka Lauri men vågade inte erkänna för mig själv att jag plågades av mina misstankar.

–Utmärkt, om du hyser misstankar är du inte helt blåögd.

– Jag började fråga och forska och till slut berättade Lauri om kvinnorna som han träffat utan min vetskap.

Låt mig låt mig få skvallra för dig!

– Lauri hävdar att han inte skäms för sina snedsprång. Han tycker det är det konstigt att jag sörjer över en lättsinnig mans dumheter... att ingenting nu längre hindrar dig från att falla för mig, när du hör om hans vänsterprassel.

– Men du har ju redan förfört mig, säger Valdemar Toivonen.

– Javisst, men bara i din fantasivärld. Lauri är rädd för att jag skall hugga en kniv i ryggen på honom.

– Den där Lauri har verkligen dåligt samvete. Annars skulle han varken misstänka att du bedrar honom nu eller föreställa sig att du tänker knivhugga honom.

– När jag hade undvikit honom i två dagar kom han till min säng för att umgås. Han vägrade prata. Började bara älska. Jag får vara sorgsen även om jag inte får vara arg, tänkte jag. Lauri trängde först in i mig med fingrarna så att det gjorde ont. Jag ville känna smärta och lät honom göra mig illa. Och när Lauri pressade in kuken i mig skuffade jag undan honom med fötterna och tänkte att nu överger jag honom.

Jag är en tapper kvinna. Jag gråter inte. Jag är såldat. Män gråter inte.

– Jag skäms för allt som jag har berättat för dig. Det var dumt.

– Du är inte dum. Du är modig. Det är lättare att tala om saker som man har stängt av sina känslor från. Nu återvänder känslorna och du börjar skämmas.

– Jag tänker överge er båda två!

– Men om jag vägrar gå?

– Då skulle jag bli glad. Jag skulle slunga dig ut på åkern gång på gång och varje gång skulle du kräla tillbaka till mig. Då skulle jag vara lycklig och förstå att du älskar mig.

– Kanske inbillar du dig bara att du inte förtjänar något bättre? Du låter Lauri behandla dig hur som helst.

– Jag kan ju behandla honom ännu sämre! Han vågade ju erkänna sina snedsteg fast han visste att han riskerar sin position. Lauri är en modig man även om han bedrar mig emellanåt. Sånt är livet. Man kan inte ha roligt om man inte får bedra sin hustru åtminstone en liten smula.

– När du förändras kommer ni att få problem. Du kanske börjar se på honom med andra ögon.

– Prat, problem! Kan problem bli värre än så här?

 

I drömmen går jag nedför Valdemar Toivonens trappa. Nära varandra, sida vid sida går vi nedför trappan som om vi saknade fysisk skepnad, sörsjunkna i känslor och fulla av kärlek smeker vi varandra. Valdemar Toivonen öppnar dörren till sitt rum. Glad och god tar han fram vattenflaskan ur kylskåpet för att dricka, vänder sig om och säger vänligt till mig: »Du tränger ju in i mig för att jag inte skall kunna tränga in i dig.»

 

Min debutbok blev uppmärksammad. Jag blev intervjuad. Jag kom från lunchintervjun och jag var så stark, så uppburen, så lyckad! Men när jag öppnade dörren och återförenades med familjen märkte jag direkt att jag inte alls var en viktig person. Jag hade nyss bjudits på fint, dyrt kött och romdrinkar och kaffeslisk till dessert, men när jag rusade hem för att Lauri skulle hinna i väg till jobbet hade han ställt in sin lektion. Han klatchade ursinnigt den djupfrysta fisken i diskbänken och gick in i skrubben för att teckna. Jag, en kvinna som nyss ätit en festmåltid på krogen förpassades till diskbänken och spisen bland allt ogjort hushållsarbete där jag hör hemma.

– Kan Lauri inte glädjas åt dina framgångar?

– Till hans försvar måste jag sägas att han hade vaknat och jobbat hela natten med sitt och steg upp på morgonen fös att ta hand om våra febriga barn. När man ser saken ur mitt perspektiv förefaller Lauri taskig. Men när man betraktar hans synvinkel så får taskigheten sin förklaring. Han sårar och smular sönder mig. Men det är bara en sida hos honom. Du får bara se den sidan (Lauri krossar mig eftersom han själv är så disharmonisk så vilse så splittrad så svag så hjälplös.)

Men jag får i alla fall svallra för dig.

Han har sårat mig! Det svinet. Den otäckingen. Den vällustingen som knullar en försupen käring! Det är vämjeligt. Anna Sofia Ruoho har blivit bedragen, men har det ändå inte! Hur är det möjligt? Har och har inte. Men visst är jag själv en trolös kvinna. I mina drömmar förvandlar jag Lauri till Valdemar Toivonen och har smalag med honom på alla tänkbara sätt, jag förför Lauri, bedrar Lauri, men på sätt och vis med just Lauri. Han tror att jag älskar med honom. Men när jag sluter ögonen är det Valdemar Toivonen som sticker in kuken i mig, inte Lauri. Hur falsk är jag inte! Jag är i stånd till fullbordade äktenskapsbrott. Gud i himlen förlåter mig mina otillständiga gärningar eftersom jag lurar även honom med min list. Fös dessa fullbordade  äktenskapsbrott finns det inget straff, inte för en synd som denna vilken ter sig fullkomligt oskyldig. (Anna Sofia Ruoho är korkad. Nej! Anna Sofia Ruoho är ett geni som drar sin man vid näsan! Hur kanmin make vara så blåögd och lysten på lögner!)

– Om vi var gifta och jag bestämde mig för ett livslång celibat, skulle du ta ut skilsmässa då?

– Otvivelaktigt. Men om du sade att du vill leva i avhållsamhet under låt oss säga två år så skulle jag klara av det, om jag alltså visste att det inte var ett livslångt tillstånd.

– Varför skulle du inte ta mig i famn? Du lever för mycket i dina tankar. Du borde kyssa mig. Låta mig gråta ut i din famn. Tårar gör mig glatt, fuktig, het. Slicka mig... Jag tänker gå på krogen i kväll. Först berusa mig på rom och sedan glida ut i Helsingforsnatten.

– Jag blir orolig när du försvinner i Helsingforsnatten.

Men Valdemar Toivonen älskar mig inte fast jag präntar ner en besvärjelse i min dagbok om att han är galen i mig. Det kvittar vad jag skriver. Jag kan ändå inte skriva mitt liv sådant jag vill ha det.

På krogen är det trist och ledsamt, runt omkring mig finns bara fåntrattar och berusade karlar. Då sätter sig Valdemar Toivonen bredvid mig. Jag vilar handen på hans lår. Jag viskar i hans öra så att hans kuk reser sig. Han för mig ut från krågen och till sitt hem där Helena Toivonen och barnen sover tungt, döva och bedövade. Valdemar Toivonen klär av mig och jag klär av honom. Vi kryper ned i sängen som Helena Toivonen värmt upp och skjuter henne åt sidan. Hon bara sover. Jag flätar mig runt Valdemar Toivonen och då tränger han in i mig. Hans kuk letar sig upp mellan mina lår fram till min fuktiga fitta. Hans kuk vill ha mig, den njuter, den gläder sig i mig, uppfyller mig. Den är min.

På morgonen undrar Helena Toivonen om den där uppkäftiga mannen faktiskt är hennes man och den där kvinnan, den där fresterskan, inkräktaren, den där lilla musen, det där våpet, den där ömkansvärda varelsen, slampan, om det är hennes mans älskarinna?

Passa dig, Valdemar Toivonen! En vacker dag spritter du till i din stol och inser att du hela tiden levt i en fantasivärld. Du har inte träffat en enda patient, ingen har ringt på din dörr, ingen har talat med dig. Du har suttit där och inbillat dig alltsammans: Anna Sofia Ruoho och hunden och barnen och din motbjudande hustru.

När Valdemar Toivonen lutar sig framåt för att öppna dörren och oförsiktigt blottar nacken biter jag inte, jag ger honom inte ens en kyss.

– Den här gången skall jag inte tala om oanständiga sakaer. Jag har full kontroll.

– Du har så god självbehärskning att du kan vara oförskrämd här hos mig och sedan promenera ut och vara lugn.

– Jag har så god självbehärskning att jag inte tvekar att ljuga för mormor och morfar och säga att allt är bra. Jag behöver inte visa att jag är olycklig.

– Det är helt okej att kunna ljuga i vissa situationer, som hos mormor, men innom äktenskapet fungerar lögner inte. De förändrar relationen, de stör den.

– Du har faktiskt en konstig inställning. Hemma fick vi lära oss att man inte får ljuga. Att ljuga är den största synd ett barn kan begå. Fast jag har aldrig riktigt förstått vad som är lögn och i vilken utsträckning man har rätt att skydda sig själv. Ljuger man om man inte avslöjar allting? Och att ha hemligheter kan också det vara en stor synd. Men Valdemar Toivonen uppmanar mig att värna om mina hemligheter och jag gör det genom att tala om dem i mina böcker. Jag gör hemligheterna tillåtna. Om man kan göra konst av det oanständiga så blir skammen respekterad – åtminstone som konst! Då får även jag vara den jag är. Hemligheterna blir lovliga.

 

– Varför är jag besviken och sorgsen över Lauris andra kvinnor? Jag har ju gett honom min tillåtelse.

– Om du inte ger din tillåtelse kan du tro att han undviker otrohet eftersom den är förbjuden. När du ger din tillåtelse kan du tänka att han väljer bara dig och ingen annan.

– Vad hindrar dig från att älska med mig?

– Det kan skapa stor förvirring. Jag är inte mogen för sådant. Du skulle kunna ta skada om jag inte var beredd att binda mig för en längre tid.

– Men jag vill att du gör mig illa, att du sätter kniven i mig så att jag blir full av hål, ett durkslag som känslorna bara rinner igenom.

– Man kan undra om du någonsin fått amma eftersom du är så glupsk?

– Du vill ju komma in i mig.

– Jag vill ha Valdemar Toivonen intravenöst! ... Jag sörjer över att min man håller sig med andra kvinnor. Å andra sidan ger det ju mig rätt att åtrå andra män. Varför skulle utomstående relationer skada vårt förhållande?

– Eftersom man tvingas  hemlighålla ... fast kanske det inte alltid är så.

– Jag är en övergiven kvinna trots att ingen har övergivit mig. »Meningslös oro!» säger Lauri. Men det gör ont i mig och när jag försöker förstå vad som hänt käbblar han emot »Fantomsmärtor». Jag förstår inte vad som sker mellan oss?

– Du vägrade ta emot honom. Han är lite otålig och han hade andra. Du hade gett honom tillåtelse men hoppades ändå att han inte skulle vänsterprassla. Du sörjer över det men du står honom närmast av alla och har inte förlorat någonting.

– Är du inte Lauris ovän? Kanske kämpar vi inte alls mot honom utan försöker tvärtom reda ut allt trassel för hans och mitt bästa? Du ger ju honom tillbaka till mig! Jag trodde att du uppfattade honom som en ond, omoralisk man. Jag todde att av någon anledning bara inte förstått vilket svin han är. Du har rätt! Han har kort stubin när det gäller kvinnor, men han har inte övergivit mig. Jag är den person som står honom närmast och jag har inte förlorat någonting! Jag har ont, men jag har inte förlorat någonting! (Jag är Lauris närmaste människa men han står inte mig närmast. Jag har ingen.)

Lauri säger att jag ältar ett futtig problem i stället för att grubbla över mycket större bekymmer. Större bekymmer! Vilka då? Hur kunde jag gå med på att spärras in i på detta sätt i en trång bur där jag inte får känna vare sig sorg eller smärta. Där min sorg och min smärta är förbjudna, betraktas som oförnuftiga, skrattretande struntsaker. Jag får inte vråla av smärta fast jag har en kniv i hjärtat. Jag måste vara tyst och anständig och en klok hustru.

Hur skulle jag kunna leva tillsammans med den mannen? Hur skulle jag kunna ge mig hän, låta honom komma in i mig? Jag måste domna borty, förtränga mina känslor. Han förbjuder mig att känna den smärta som jag känner! Hur kan Lauri, som är god och i vissa fall så klok, vara så ond och skada mig. Hur kommer det sig att vi är elaka mot varandra när vi skulle vara goda och älska varandra under resten av livet. Hur är det möjligt att vi drar våra liv i smutsen på detta sätt, allt skulle ju vara rent och fint.

– Du fokuserar alltför mycket på er relation och gömmer allt det som är positivt. Du är en ung, vacker kvinna med en lovande författarkarriär. Du har rara barn och Lauri varken bedrar eller lurar dig. Ni har problem, men de är inte allt överskuggande. Kanske har ni levt så sammansvetsade att du inte har haft någonting eget.

– Du har rätt! Milda makter!

Detta är faktiskt opassande, men jag kan förklara: Det var en gång en synnerligen oändligt självständig kvinna (i detta fall Anna Sofia Ruoho) som på grund av psykisk lidande hamnade i ett slags tillstånd av blindhet. Hon förlorade sin omdömesförmåga, sitt mod och sin synförmåga och började gå i Valdemar Toivonens ledband. Han ledde kvinnan som en hund, lät henne sniffa på nya lukter och försiktigt försiktigt lockade han henne att öppna ögonen. Det hände att Valdemar Toivonen sparkade sin hund men däremellan bjöd han den på hundkex och tiken, denna Anna Sofia Ruoho, var en lydig och läraktig hund. Hundkvinnan hade emellertid även egna funderingar. Denna dag kastade Valdemar Toivonen ett ben lång väg och den glada kvinnan, som skulle apportera, upptäckte till sin häpnad att hon såg sig omkring och fick vittring även av lukter som inte erbjudits henne. Kvinnan satt vackert på Valdemar Toivonens befallning och lade sig ned när han kommenderade ligg. Men det är inte alls farligt för ibland kan självständiga vackra kloka intelligenta kvinnor behöva gå i hundskola. Ibland ser man helt enkelt inte längre än näsan räcker och då behövs en Valdemar Toivonen som lockar en att se sig omkring och länre bort.

Valdemar Toivonen, du är en listig man men du använder din list för mitt bästa. Du lockar mig att rota i källare och gravkammare, du hetsar mig att dyka när jag redan håller på att drunkna. När jag minst anar det drar du mig i håret upp ur en djup brunn, ger mig ljus och sol just när syrebristen är som värst och bankar mig på ryggen och vrålar »andas!» och jag börjar andas. Jag andas häpen in syre i lungorna och inser att jag lever, faktiskt är vid liv mitt i det levande livet.

Jag slickar dig med min röda tunga. Det är roligt att vara hund och att lyda och i ett nafs sluka alla godbitar. Du klappar mig på huvudet och jag ger vacker tass – en sådan hund är jag (låter mig ledas), men när jag ser att hu har rätt kan jag låta dig leda mig.

 

När jag kom hem från terapitimmen var jag glad och stark. Jag betraktade världen med mina nya ögon, de som Valdemar Toivonen hade gett mig. Jag tillbringade kvällen med min bror och hans flickvän. Efter hand blev jag berusad och dyster. Jag rusade gråtande hem. Lauri kom till mig. Jag gjorde mitt bästa för att förföra honom, men han var försiktig. Han låg inte med mig eftersom vi inte hade några kondomer. (Tillsammans med mig är han försiktig, men inte tillsammans med andra.) Lauri trodde att jag låtit ta ur spiralen för att han skulle smitta mig med aids. »Du har förstås legat med någon annan och försöker vilseleda mig genom att förföra mig», tjurade Lauri och vände min sorg ryggen. Det var kränkande! Alla dessa misstankar som vi i detta knasiga äktenskap trasslar in oss i. Snart är misstankar det enda som fanns kvar. På natten grät jag. All glädje var som bortblåst och på morgonen hade jag ont o bröstet.

Men nu skall jag sluta att sura i onödan och att överdriva!

Valdemar Toivonen har fickorna fulla med kondomer när jag kommer till honom och förför honom.

– Min spiral togs ut. Du får proppa mig full med kondomer. Vi måste ksydda oss eftersom Lauri inte vill ha ett enda barn till. Om du vill ha barn med mig så får du själv ta hand om dess uppfostran. Jag är en Riktig Kvinna!

– När blev du en Riktig Kvinna?

– Jag blev en Riktig Kvinna när jag gifte mig till pengar. Lauri är en förmögen man. Han blev genast mycket trevligare när han fick ett lån och tjugotusen mark i kontanter. Men han är inte att lita på. Kanske gör jag ändå klokast i att gifta mig med dig! Snart blir det semestertid och vi ses inte på längre. Det är bäst att vi legaliserar vårt förhållande.

Jag bockar till en ring av ett gem åt Valdemar Toivonen.

– Jag tar dig till min äkta make och lovar att älska dig i nöd och lust, gå och gör sammalunda, deklarerar jag och räcker fram ringen.

– Till tecken på vår kärlek och trohet får vi denna Hoppets Förbundsring som är lika sned och tillknycklad som vår allians, för i motsats till dig tror jag inte på jämlika och harmoniska förbund. Du är en hopplös romantiker och en blåögd sälle. Till och med bröllopsresan gör vi på var sitt håll. Valdemar Toivonen åker till sommarstugan med sin förra fru, Helena Toivonen, och sina barn. Jag åker ut på landet med min familj. Men jag älskar dig och vi skall hinna med en otrolig smekmånad tillsammans innan sommaren skiljer oss åt. Sörj inte, Valdemar Toivonen. I varje äktenskap måste man uthärda skilsmässor som är långa och fulla av förväntan. I själva verket är separationer de mest harmoniska inslagen i ett äktenskap. Förbliv alltså i balans. Din hustru horar och bedrar dig obekymrat och lättsinnigt med sin förre make.

– Kanske det faktum att försäkringsbolaget betalar för din terapi får dig att tro att jag utför ett arbete med dig och ingalunda lyssnar på dig av pur kärlek.

– Om det blir kärnvapenkrig och alla andra människor går under eller sitter i bombskydd så blir vi på tumanhand.

– De skall alla vara rejält döda för undvikande av onödiga kontroverser, säger Valdemar Toivonen.

– Du skulle överge din roll som terapeut. Jag skulle inte längre ha någon spiral och du skulle bli far på nytt och få sköta barn.

– Barn behövs om alla har dött. Visst är det en angenäm tanke att bli på tumanhand med dig.

– Sex är mycket mer spännande i tankevärlden. I verkligheten är det bara strunt. Rädsla och skam och misslyckanden.

– Ofta är det nog så.

– Att stå på torget och vifta med kuken åt de förbipasserande är sexualitetens mest förfinade uttrycksform.

– Jag tycker faktiskt att det finaste är en relation till en god och nära människa.

– På sommaren överger du mig i en mörk skog. Jag förvandlas till en varg och förlorar för evigt förmågan till ett normalt sexliv. Jag är ett vargbarn. Jag blir våldtagen, männen hetsar sina hundar på mig, de binder mig naken på stranden där kryp och kräk rotar i mig.

– I så fall är de mycket opersonligare än en hund. Kan du tänka dig att skada en människa som har sårat dig?

– Man får inte ha onda tankar om andra.

– Du borde odla lite sadism inom dig.

– Har du en sadistisk läggning?

– Jag är kanske mer sadistisk än genomsnittet.

– I så fall gifter jag mig med dig. Min masochism kompletterar din sadism. Du slår mig med en sten i huvudet och när polisen kommer bedyrar vi vår kärlek till varandra.

– Då skulle du ju dö eller få remitteras till sluten psykiatrisk vård. Du har kanske inte straffats tillräckligt för din sexualitet.

– Skalpjägaren Valdemar Toivonen skalperar mig och spikar upp skalpen på sin dörr ... Vad innbär mina fantasier om att bli skadad?

– Det är som en skogsbrand som man försöker släcka genom att samtidigt anlägga nya bränder som kan kontrolleras. När skogsbranden  når fram till dem dör den ut eftersom allt redan ligger i aska. När man mår dåligt känns det bättre om man exempelvis skär sig.

 

Denna torsdag var en annorlunda bröllopsdag. Valdemar Toivonen och Anna Sofia Ruoho seglade för andra gången in i äktenskapets hamn. När bruden frågade: »Känns det bra att gifta sig med mig», konstaterade brudgummen försiktigt – han var besviken på sitt första äktenskap som strandat – att det känns bra nu men ingen vet hur det blir i fortsättningen. Brudgummen hävdade att Anna Sofia Ruoho fick en bra make. Då berättade bruden omm sitt första bröllop, hur hon spände sig och skämdes för att kyssas inför ögonen på sin far. »Du har sannerligen haft ett erotiskt präglat förhållande till din far», anmärkte Valdemar Toivonen.

Som den obotliga romantiker han är sade den nye brudgummen att han fortfarande ville ha ett barn även om han som en man med realitetsuppfattning hade funderat över hur jobbigt det är att ta hand om barn. Han anförde även klagomål gällande nonchalans hos brudens med de praktiska arrangemangen.Bruden levde enligt honom alltför mycket i sin egen fantasivärld i stället för att fråga om jordnära praktiska ting som exempelvis hans älsklingsrätt. Bruden slog fast att hon nöjde sig med  hur brudgummen kändes. Därefter meddelade brudgummen på eget initiativ att hans favoriträtt var »små plättar» – vilket barnsligt begär – och tillade att han numera är försiktig med fett. Enligt bruden är detta motiverat för brudgummen är trots allt tio år äldre och kommer att vara fullt sysselsatt med sin unga brud. Han har anledning att undvika förkalkningar. Slutligen hävdade den nye brudgummen att brudens relation till ex-maken var dålig, eftersom bruden inte vågade prata om vad som helst med honom utan hemlighöll ett och annat. (Hur bedårande är han inte! Och dessutom svartsjuk! Detta är verklig kärlek!)

– Men jag har ju hemligheterna för att skydda Lauri!

– Och samtidigt skydda dig själv.

– Jag vet bara att jag är Lauris förtroendefånge och att jag måste vara taktfull, pålitlig och trofast. Lauri behöver allt mitt stöd och min solidaritet. Jag har bestämt mig för att aldrig skiljas.

När jag forsatte med att säga att jag hemma överhuvudtaget inte vågar nämna ordet skilsmässa ansåg Valdemar Toivonen att det är bra att jag tar mitt äktenskap på allvar men han påpekade samtidigt att mina skilsmässofunderingar föreföll tabubelagda. (Så förfärligt att ifrågasätta Lauris och min relation!)

– Jag blir nervös om ett teveprogram handlar om skilsmässa och jag vågar inte sitta så att Lauri ser att jag rodnar.

– Varför inte? Om Lauri undrar så kan du ju be honom hålla käft. (Min nye brudgum är sannerligen taktlös!)

På hemvägen åt jag bröllopstårta: två bakelser, en för minbrudgum och en för mig själv. Jag lät även ta ett bröllopsfoto. Bilden hamnade i ett busskort från Helsingfors stads trafikverk.

Eländiga är de,dessa självständiga äktenskap. Valdemar Toivonen bedrar mig på bröllopsdagen med andra kvinnor och män (han är bisexuell) och när jag under min bröllopsresa går allt mer vilse i mitt eget liv, försvinner även min nyblivne brudgum på egna vägar. (Hur kommer det sig att dessa mina brudgummar lever så självständigt?) Mitt hem är ett öde hus, ett tomt fågelbo. Ungarna har frusit ihjäl i boet. En ödslig, tom, dyster vår. Mina lungor fattar eld när jag andas  i denna ödslighet. Eldtungor flyger ur min mun när jag andas ut eld ur mina lungor och drar in syre till bränsle åt brasan. Valdemar Toivonen, den här smekmånaden kommer att lukta bränt. Min före detta man Lauri Ruoho läste i Mysteriernas bok om människor som fattade eld av sig själva. Jag är en sådan människa. Din nya hustru, som du älskar så ömt, är en drake. Men det finns ingen anledning till oro. Min brudgum skriker »Håll truten» skarpt och ohyfsad så fort jag öppnar munnen och börjar sveda gardinerna, tapeterna och persiennerna i vårt nya hem. Vårt hem, kärleksnästet för detta nyss sammanvigda unga par är förkolnat, ett hus av många eldsvådor. Våra lakan, täcken, bordsben, våra väggar är brannmärkta. Men det är ingen fara! Min brudgum, som är full av brännsår och kärlek och har svedda ögonfransar, kysser ömt sin sorgsna hustru som susar av eld ur alla sina kroppsöppningar. Valdemar Toivonen, den nygifte, är en eldslukare.

Käre min egen rare make, du för vilken inget omänskligt är främmande! Under denna bröllopsnatt tillsammans med dig behöver jag inte känna till någonting. Du visar vägen. Tillsammans med dig behöver jag inte ens preventivmedel eftersom jag vill ha dig helt och hållet. Kuken letar sig naken fram mellan mina kläder och när den slutligen når sitt mål är den full av sperma. Den är glatt och fuktig när jag ligger orörlig under dig och låter dig hitta vägen. »Bara lugn», säger du och försiktigt, alldeles tyst tränger du in i mig med din röda vänliga kuk. Jag lyssnar lungt till hur du penetrerar mig lätt och säkert. Jag behöver inte ängslas för någonting, inte veta någonting. Det är fuktigt, mjukt, halt, kompakt, så lustfyllt, så uppsvällt.

Fast jag är en yrkeshora och vet hur man tillfredsställer män behöver jag inte ha några kunskaper tillsammans med Valdemar Toivonen. Han ger mig tid, öppnar mina kläder, klär bara av mig det som behövs. Han står bakom mig, lyfter försiktigt på min kjol, för försiktigt in kuken i mig. Försiktigt, försiktigt tar han mig bakifrån. Det är inte alls fult. När Valdemar Toivonen tränger in i mig så älskar han mig, han smeker mig, han kysser mig i nacken, borrar in ansiktet i mitt hår, andas mot min hud. När min make Valdemar Toivonen vill ha mig är han stark och säker. Han vet hur han vill ha mig och jag följer honom. Jag är inte rädd för honom fast han vill ha mig helt och fullt. Jag ger mig åt honom fast han är så upphetsad. Han älskar mig. Jag vill också ha honom och jag börjar sakta röra mig under honom, uppfylls av känslor av lust.

 

Jag har tagit ut skillsmässä från Lauri. Jag har lämnat honom, men han vet inte om det. Jag gör lydigt min plikt, men i verkligheten lever jag tillsammans med min nye man – och jag är den som har skulden.

– Men om skulden kommer längre bort ifrån, kanske då du bedrog din mor med din far?

– Men far var ju totalt asexuell!

– Men just så går det ju till. Var din far inte alls besvärad av att du låg på hans arm?

Jag är övergiven. Far har dött och jag tvingas grubbla över en skillsmässä. Min far har döden dött. Han är begravd, välsignad och kremerad. Jag har gått ut hans skor. Varken denna sommar eller någon annan sommar kommer morfar Tuomas att klippa gräsmattan, dricka Golden Vodka i smyg i vedboden eller sitta på verandan och röka. Far är död. Han uppstår inte från de döda även om min dotter Iida undrar varför inte morfar Tuomas kan göra det, Jesus kunde ju.

Om jag till råga på allt skilde mig från Lauri skulle jag inte ha någon. Jag skulle få bjuda ut mig till alla möjliga bilhandlare som inte skulle bry sig om mig. Det skulle inte ens finnas en sovande rygg som andades ut värme i mina nätter. Jag skulle bara få kukar som spottade i mig och lämnade mig ensam.

Godis, sade du. Det är ett allvarligt terapeutiskt felsteg. En terapeut får inte uppfatta  sina patienter som läckerbitar. (Så skrämmande! Jag försöker förföra Valdemar Toivonen men jag är rädd för att han skall falla för frestelsen.) Godbitar gick inte att motstå. Dem slukade man omgående. Om jag var en riktig godbit, hur kunde far då avhålla sig och låta bli att sluka mig som en munsbit? (Jag måste testa Julia-karameller på Valdemar Toivonen, de var fars älsklingsgodis.)

Mor sade alltid: far lyssnar på Anna. Att jag utan tvekan var viktig för far. Men själv sade han det aldrig.

– Mor sade att far var rasande, att han helst hade hämtat hem mig när jag träffat en pojkvän och tillbringade ett veckoslut hemma hos honom. Jag var förfärligt rädd för att återvända hem, jag kunde inte äta ordentligt under hela veckoslutet. Jag hade svikit min mor genom att äta en annan mammas mat. Jag hade svikit min far genom att förälska mig i Lauri.

Mina föräldrar sårade mig djupt genom att ta sig in på mitt privata revir och fråga om preventivmedel just när jag hade upplevt det mest vidunderliga. Jag var kär och fick kärlek igen! I stället för att glädjas över min lycka var de arga och snokade i saker som inte angick dem. Då visste jag ännu inte att jag har rätt att säga Det säger jag inte! Jag blev tvungen att avslöja mina privata angelägenheter eftersom jag inte förmådde skrika till min mor sköt dig själv, du!

Sköt dina egna affärer, käring!

Jag tänker ofta tillbaka på den enda, enda gången då far älskade mig. Jag satt i sovrummet i fars knä framför det stora fönstret. Ute var det vår och klart solsken. Jag var olycklig, jag fick inte delta i de andras lekar men far kramade mig, tröstade mig. Den gången var han helt och hållet min. Jag mådde bra när far älskade mig. Bara vi två. Far och jag. Mor syntes inte till, och inte heller mina bröder. Bara far och jag. Ljus. Tystnad. Tröst. Kanske gifte jag mig den gången med far.

Sköt dina egna affärer, käring!

När Lauri och jag gift oss var jag deprimerad länge efteråt. Jag hade skuldkänslor. Jag upplevde att jag svikit mina föräldrar och lovade mig själv att trots allt älska far och mor.

 

I sömnen försöker jag ta Valdemar Toivones hand. Jag måste sticka handen djupt in i hans innan det lyckas. Men Valdemar Toivonen släpper mig inte utan drar mig med in till sitt arbetsrum. Jag är rädd. Jag är ju som ett barn, tänker jag, när jag inser att jag håller i Valdemar Toivonens tumme. På mottagningen sätter jag mig i Valdemar Toivonens stol. Han slår sig ned i min stol. Jag frågar vad han har för problem denna gång. Samtidigt tänker jag för mig själv att det här blir fel, jag kan ju inte vara tyst och vänta. Då lägger han upp ena benet i mitt knä. Det är ett naket, blekt, hårigt mansben med kantiga muskler. Och fast det där benet skrämmer och äcklar mig lyfter jag upp ävn hans andra ben i knäet. Jag är förfärligt rädd. Valdemar Toivonen lutar huvudet mot stolsryggen och iakttar mig. Hans näsa är full av vidriga pormaskar. Han börjar klämma på en så att blodigt slem väller ut. Sedan visar han slemmet för mig.

– Kanske du inte behärskar den här terapin? Kanske har du slukat forntida sagor som du nu bjuder mig på som sanning? Du tittar på mig genom dessa sagor och ser drakar och ser du inga så uppfinner du dem och jag är en lärjunge och iscensätter troget dina historier?

– Naturligtvis skall du misstro mig, svarar Valdemar Toivonen.

– Inte alls! Jag måste få lita blint villkorslöst ödmjukt. Och jag måste älska på samma sätt. Jag har inte rätt att låta bli att älska.

– Du får misstro mig.

I en annan dröm är garagehyllorna i mitt barndomshem fulla av karamellburkar. (Garaget hörde till fars domäner.) Jag bråkade med min bror eftersom det var hans karameller och han inte gav mig en enda. Mor kom och sade att i själva verket tillhörde karamellerna henne och min bror! Mor påstod dessutom att hon förstod min bror; om man har skaffat sig någonting för eget bruk så vill man inte nödvändigtvis dela med sig till andra. »Men ge henne lite i alla fall!» bönföll mor trots allt min bror där hon stod med en rulle parfymerat toalettpapper i handen. Först grälade jag med dem men när mor tog min brors parti slutade jag. Jag slutade snällt att gräla men var full av trots inombords. Jag var sårad och bestämde mig för att aldrig mer vilja ha någonting av dem. Aldrig aldrig aldrig i livet vill jag ha någonting av dem, sade jag hotfullt till mig själv.

– Kanske en anledning till att du är arg på din mor är att hon har skänkt din bror en penis?

– Jag är så arg på min falska mor, som hade fräckheten att föda en lillebror, att jag aldrig vill bli som hon. En kvinna.

 

 

Kärlek på finska

En antologi sammanställd av Tapani Suominen

En bok för alla. Stockholm 2002

 

ur text here